von Ingmar Bergman

HÖSTSONATEN

am Stadsteater Göteborg/ Premiere am 28. Oktober 2016

Regie: Lydia Bunk
Ausstattung: Nadia Nabil
Licht: Jonas Bøgh
Video: Clive Leaver

mit Kajsa Bohlin, Carina M. Johansson, Benjamin Moliner, Caroline Söderström

Fotos: Ola Kjelbye



Trailer


Eine kontrastreiche, starke Neuinterpretation

(Kulturbloggen)

Hö̈stsonaten ist das stärkste Drama der Saison, suggestiv in Schauspiel, Bühnenbild, Musik und Licht.

(Kai Martins Blogg)

Carina M Johansson ist großartig als große Künstlerin, die die Familie vernachlässigt. Eine reine Egoistin, kein Zweifel, aber die Rolle ist in einer so herrlichen Weise gut gespielt – und damit gewinnt sie unsere Sympathien.

(SvD)

(...) Die deutsche Regisseurin Lydia Bunk setzt auf das Filmische. Vor allem der erste Akt ist ein verträumtes und fast geisterhaftes Erlebnis wo die Stimmungen sich durch Musik und Bilder ändern, die auf eine zarte Weise projiziiert werden. Herbstsonate ist eine Mutter-Tochter-Auseinandersetzung, bei der die verzögerten Schulden niemals zurückgezahlt werden. Hier ist die Mutter, die berühmte Konzertpianist Charlotte doppelt schuldig. Die autistische Tochter Helena wurde in einer Anstalt untergebracht und die andere Tochter Eva, die jetzt von der Mutter zum ersten Mal seit sieben Jahren besucht wird, hat nicht die Aufmerksamkeit erhalten die sie sich so heiß ersehnte.
Jetzt gibt es fiebrige Erwartung in dem großen Pfarrhauses und Evas Ehemann, der Priester, ist zu Recht besorgt. Benjamin Moliner macht etwas Großes aus seiner Rolle als ungeschickter und hilfloser Mann in dem Kraftfeld zwischen Mutter und Tochter. Carina M Johansson ist herausragend als Charlotte. Sie gibt der extremen Selbstbezogenheit ein Gesicht, und nutzt alle tragikomische Chancen. Weil sie keine Nähe als Kind hatte, kann sie diese auch nicht geben. "Vier Tage werde ich es hier aushalten, dann fahre ich nach Afrika.", sagt sie. Mutter und Tochter sprechen aneinander vorbei, mit abgewandten Gesichtern. In gefrorenen Tableaus, wie Standbilder, essen sie ihr Abendessen, und wenn sie zusammen am Klavier sitzen ist Chopins Prelude etwas, das sie eher von einenader entfernt als vereint.
Die Gegenwart ihrer autistischen Tochter will die Mutter nicht wahrhaben. Kajsa Bohlin ist fantastisch als stumme Helena, sie läuft die Treppen hinunter und die Wände, sie balanciert auf dem Geländer und bewegt ihren Körper auf dem Seil und Trapez. Ein Schatten, eine Erinnerung daran, dass man nicht einsperren oder weggeräumen kann, was man nicht wahrhaben will. Im zweiten Akt entlädt sich alles, Caroline Söderström als Eva ist wütend in ihrem Hass und wir dürfen eine große Verwandlung erleben, wenn sie aus der starken Unterwürfigkeit zu der mächtigen Wut wechselt. (...)

(Sveriges Radio)

SVENSKA:
Hö̈stsonaten är säsongens starkaste drama, suggestiv i både spel, scenografi, musik och ljussättning.

(Kai Martins Blogg)

Djärv kontrastfylld nytolkning

(Kulturbloggen)

Carina M Johansson är magnifik som den stora konstnären som försummat familjen. En fullblodsegoist utan tvekan, men rollen är storslagen på ett mycket väl spelat sätt – och vinner därmed våra sympatier.

(Kulturbloggen)

Carina M Johansson är magnifik som den stora konstnären som försummat familjen. En fullblodsegoist utan tvekan, men rollen är storslagen på ett mycket väl spelat sätt – och vinner därmed våra sympatier.

(SvD)

Ingmar Bergmans film Höstsonaten som kom 1978 har de senaste tio åren blivit uppmärksammade scenuppsättningar. I fredags var det premiär på Göteborgs Stadsteater i tysk regi.
När en film blir teater kan man ta olika vägar: antingen lyfta fram och renodla texten eller också gå in i en filmisk bildvärld. Tyska regissören Lydia Bunk satsar på det filmiska. Framför allt första akten är en drömsk och nästan spöklik upplevelse där stämningarna förändras genom musik och bilder som projiceras på tunna vita, svagt böljande tygsjok.
Hö̈stsonaten
är en mor-dotteruppgörelse, där den enas skuld aldrig kan betalas. Här är modern, den firade konsertpianisten Charlotte dubbelt skyldig. Den autistiska dottern Helena placerades på institution och dottern Eva, som modern nu ska besöka för första gången på 7 år, har inte fått den uppmärksamhet hon så hett har längtat efter.
Nu råder febril förväntan i den stora prästgården och Evas make, prästen, är med rätta orolig. Benjamin Moliner gör något stort av sin roll som tafatt och hjälplös i kraftfältet mellan mor och dotter.
Carina M Johansson är magnifik som Charlotte. Hon ger den extrema självupptagenheten ett ansikte, och tar vara på alla tragikomiska möjligheter. Eftersom hon själv inte fått närhet som barn kan hon heller inte ge. "Fyra dar ska jag väl stå ut här", säger hon, "sen åker jag till Afrika". Mor och dotter talar förbi varann med bortvända ansikten. I frusna tablåer, som stillbilder, äter de sin middag, och när de sätter sig vid pianot blir Chopins preludium något som särar i stället för förenar.
Sin autistiska dotters närvaro vill modern inte kännas vid Kajsa Bohlin är fantastisk som den stumma Helena, hon rinner längs trappor och väggar, balanserar på trappräcken och tänjer sin kropp i rep och trapets. En skugga, en påminnelse om att man inte kan låsa in eller stoppa undan det man inte vill kännas vid. I andra akten kommer så urladdningen, Caroline Söderström som Eva är furiös i sitt hat, och vi får vara med om stor förvandlingskonst när hon går från den hårt flätade undergivenheten till den mäktiga vreden.
Ingmar Bergman gjorde sin film Höstsonaten 1978, med Liv Ullmann som dottern Eva, och det ger en märklig dubbelexponering att nu se Höstsonaten på scen 2016 samtidigt som jag läser Linn Ullmanns senaste bok De oroliga. Där berättar hon om sin ständiga längtan efter sin mamma vars kärlek och uppmärksamhet hon inte kunde få nog av.
Linn Ullmann berättar hur hon varje sommar var på Fårö med sin pappa, och jag kan inte annat än tro att han med sin förmåga att avläsa människor snappade upp sin 11-åriga dotters längtan, och att den finns inskriven här i Höstsonaten.
Allas vår längtan efter bekräftelse är både gränslös och tidlös och den mycket vackra och dramatiskt starka versionen av Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater bekräftar det.

(Sveriges Radio)